Relationsdraman har aldrig riktigt varit min “kopp té” när det gäller filmer. Måhända kan det bero på att jag föredrar ofta filmer där universumet på något sätt är frånkopplat ifrån det som man kan kalla “Slice of life-genren” Allså diskbänksrealismen där händelser i filmer skulle kunna hända vem som helst.

Blue Valentine var därför inte ett solklart val till en början så ploten är helt enkelt: “Ett par med problem som ska försöka lösa dem”. Dragplåstret för mig var dock Ryan Gosling och Michelle Williams. De är sådana typer utav skådespelare som i mitt tycke bara blir bättre och bättre för varje film. Blue Valentine är ingen skillnad då de skådespelar på ett sätt som känns verkligt. Nu är jag inte van dramatittare men jag kände en mänsklig äkthet hos dem som man inte alltid ser i filmer.

Det är i ärligheten rätt så uppfriskande att se en så kallad “Kärleksfilm” fylld utav ångest och melankoli.
Långt ifrån alla förhållanden är fyllda utav 100% eufori som Hollywood ofta vill vinkla det till. Utopin som film ofta brukar måla upp är i sig en verklighetsflykt som jag pratade om tidigare. Ibland vill man bara se en historia som är omänskligt perfekt. Det är en sak i sig men ibland så vill man se den mörka verkligheten som kanske inte är en realitet för alla men som ändå är en verklighet som många lever i på daglig basis.

hollywood-movie-2010-blue-valentine-banner-still-poster

Filmen i sig har en riktigt intressant upplägg i det att det är två historier som utspelar sig paralellt. Den ena historien är när Dean(Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams) har precis träffats och som utomstående så får man se alla aspekter utav deras liv som vid det tillfället inte är helt perfekt, deras förhållande är nästintill perfekt men de har stora problem annars i sina respektiva live. I den andra tidslinjen så får se hur de några år senare, gifta och med barn gör allt för att försöka få allting att fungera men att någonting saknas.

Jag vill inte gå in på storyn för mycket, inte för att storyn är revolutionerande i sig utan för att filmen lever på stämningen som skapas av den proffsiga klippningen och regin. De två huvudrollsinnehavarna gör ett riktigt bra jobb och detta är en film som antagligen berör på olika sätt beroende på vilken typ utav person man är. Som den blödiga personen jag är så kändes det bitvis som om man blev itusliten gång på gång under filmens gång.

Det är verkligen en sevärd film men jag tror inte att jag kommer att se den igen, det är en en engångsupplevelse för mig, men det var en väldigt fin och hjärtskärande upplevelse.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.