Stämning, ambiance, atmosfär.

Något som thrillers och skräckfilmer har saknat de senaste åren.

Pontypool har hittat precis rätt formulär till att göra en originell och skrämmande skräckfilm.
Är ni som jag trötta på meningslöst gore och blod för blodets skull? En film blir inte engagerande, skrämmande, förvirrande eller tankeväckande på grund utav blod. Istället bidrar solida skådespelare och ett tajt manus till att filmen blir minnesvärd.

 

Filmen handlar om Grant Mazzy (Stephen McHattie) som spelar en lätt alkoholiserad, smått rebellisk radiopratare som har förlorat ett stort jobb på grund av sin benägenhet att inte lyssna på producenten angående radioprogrammets utformning. Dagen då filmen utspelar sig är 14 februari. Grant ska påbörja sitt nya jobb som radiopratare på en liten radiostation i en liten kanadensisk stad som heter just Pontypool. På grund utav Grant’s erfarenhet i branschen men även på grund utav hans rykte så tas han emot utav sina kollegor (Georgina Reilly och Lisa Houle) med skräckblandad förtjusning. Dagen börjar bra men snabbare än man kan säga “ett, två, tre” så spinner helvetet lös och likt ens värsta mardrömmar så näslas en värld ut som är oförståelig, förvirrande, poetisk, retorisk, nyskapande…

På något sätt en verklighet som är för verklig för att ens kunna uppfattas som en verklighet.

Jag tänker inte gå in på storyn här, den är för intressant för att spoilas. Om ni blir intresserade av att se filmen efter att ha läst den här recensionen så läs ingen ytterligare text innan ni har sett den. Se inga trailers! Försök att se den med fräscha ögon, ett oskrivet ark för den delen.

 

Cinematografin i filmen är ypperlig, varenda scen är mästerligt filmad. Skådespelarna är så mänskliga i sitt sätt att agera så man lever sig in i deras sinne och situation i varenda filmruta utav filmen. Här är det inte några onödiga scenbyten à la “Hollywood” eller onödiga scener där karaktärer överanalyserar saker så att man som tittare ej får tänka själv. Den låter bli onödigt gore och splatter.

Filmen har en poäng. Det är allt för ofta som skräckfilmer har poänglösa handlingar utan någon baktanke. I likhet med de klassiska skräckfilmerna såsom Night of the living och Texas chainsaw massacre så har den ett visst mått utav satir, samhällskritik och politik i sig. Exakt hur deras samhällskritik är tänker jag inte nämna här.

Ni får istället se den.

Se om ni förstår den.

Eller inte förstår den.

Tillsammans med 28 dagar senare så har Pontypool absolut blivit min favorit bland skräckfilmer. Jag har inte blivit så skrämd på väldigt länge när jag har sett en skräckfilm.

Hoppas dock att allmänheten inser detta snart då denna typen utav filmer går sällan slår igenom på biograferna eller från butikshyllorna.

Jag älskar Pontypool, den har väckt en tanke i mig. Inspirerande på något sätt. Skräckfilmer kan vara så mycket mer än bara meningslöst gore.

“Gore, Al gore, en obekväm sanning. Sanning. politik, moral, etik, etik…”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.