Lite stel i nacken efter gårdagen så kommer vi till festivalen med förväntningar upp till öronen, idag är nämligen den dagen med mest spelningar som vi ser fram emot.
Dagen börjar starkt med Finntroll, detta galna band som med sina svenska texter har sjungit om tomtar, troll och bastubad sedan 1997.
Jag har faktist lyssnat på Finntroll till och från sedan jag var 14, jag har alltså hört dem sedan bandets början. Peppen var därför hög när jag skulle få se dem live.
Hur var de då? Rätt så bra faktist, de lät jättebra live men lite besviken blev jag.

Vet inte varför riktigt, kan bero på att man har byggt upp förväntningarna hur de ska vara live, kan bero på att de mestadels spelade sina mer “röjiga låtar”. Finntroll är för de som inte vet ett band som blandar metal med “folkmusik” och “humppa”. Så deras bättre låtar består mer utav rytm och härliga melodier spelade utav traditionella nordiska instrument. Men när jag såg dem live så spelade de mest låtar ifrån deras nya skiva. Det blev helt enkelt en hel del metal-mangel. Detta passar inte Finntroll och spelningen var som bäst när de spelade sina äldre, mer melodiska låtar.

Det går dock inte att förneka att de har varit aktiva ett tag och de vet hur man spelar tillsammans. Det låter tajt hela tiden och det förekommer inte en enda felspelning under hela konserten.

Sedan kom den spelning som jag har längtat mest efter: Meshuggah, att bara säga deras namn får mitt blod att börja koka utav adrenalin.
Detta legendariska namn inom metal kommer att för evigt göra en svensk hårdrockare stolt över att vara svensk. Meshuggah har nämligen inspirerat nästan alla band inom den “moderna” metal-musiken. Och de kommer ifrån Umeå. Vad är det med norrlänningar och arg rock? Då göteborgare har gjort sig kända över att leda i melodisk metal så leder norrlänningarna i ren ur-ilska. Mer om Meshuggah’s spelning kommer senare.

Amon Amarth kom näst, ytterligare en helsvensk urkraft som likt en galen mob vikingar röjer upp en ljudmatta bredare och tyngre än krigstrummor, slående yxor eller skrikande män fulla på mjöd. Amon Amarth var som vanligt helt underbara att se och jag kommer att berätta mer om spelningen vid ett senare tillfälle.

Efteråt så kom det den brutalaste spelningen hittils. August Burns Red. Det är konstigt hur ett metal-band med vissa kristna drag lyckas dra till sig de mest brutalaste mosharna. Jag vill börja med att säga att så kallad “Hardcore-dancing” är fånigt. Förstår inte folk hur idiotiskt det ser ut när bandet sjunger hur viktigt det är att ha tilltro på sig själv och sedan så springer delar av publiken runt som kycklingar och viftar med knytnävarna som väderkvarnar. Jag gillar mosh-pits. Hardcore-dancing är inte ett sett att röja på, skärp er och njut utav bandet på det sätt som är mer värdigt, metal är inte till för att skada människor utan man ska ha kul på metalspelningar. Med det sagt: jäklar vad bra August burns red är live! detta är 4e gången jag ser dem och de går från klarhet till klarhet. I likhet med de bättre banden på festivalen så lyckas de fylla upp en med en sån adrenalinfylld lycka så allt annat spelade ingen roll, alla tankar och bekymmer man trodde sig ha innan var helt bortblåsta. Kvar var bara 100% lycka och något som kan beskrivas som att vara i “zonen” man blev som i en egen värld. Finare beskrivning än så kan jag nog inte ge bandet.

Efter August burns red så behövde vi en paus, efter pausen så var det dock otroligt lätt att komma igång igen. Då spelade nämligen Municipal Waste.
Detta band som spelar mer punk än metal, vars låtar handlar om Hajar, öl, döds-skatter (skatter som i “moms”), hur det är att vara full i rymden o.s.v. Ostigt?
Jo helt klart, men likt gladpunk så struntade man komplett i hur fånig texterna, musiken, helheten är. Municipal Waste är en tonårskomedi i musikform, det är ostigt, roligt. Framförallt allsångsvänligt! Detta var okomplicerad underhållning när den är som bäst.

Municipal Waste har startat en ny term som sammanfattar dem bra. Man kan få en “hangover” när man har varit på en metal-spelning så får man en “bang-over” Renodlad genialitet på ett ytterst minimalistiskt sätt.

Feels like I stage dove on my head
I think I polished off a keg
Your classic case of bangers neck
A sting I will never forget

Sedan så kom Satan själv på besök, demonerna ifrån norge var på besök. Satyricon spelade.

Tung bas, snabba gittarer, snabb och gäll growlsång och ett smattrande trumset med bas-kaggar tyngre än apokalypsen själv.
Satyricon levererade en klassisk black-metal spelning, tung, dyster och alldeles underbar.

Manowar Manowar living on the road
When we’re in town speakers explode
We don’t attract wimps ’cause we’re too loud
Just true metal people that’s Manowar’s crowd

Manowar som var Getaway’s dragplåster för de flesta. Det var det bandet som var först bekräftade att de skulle få spela på Getaway 2012. Det märktes att de har en lojal fan-bas. Festivalen var fullsmockad utav “Vikingar” som sjöng med i alla låtar, kunde varenda riff och varenda liten ton i alla låtar. Konstigt nog så hade jag inte hört Manowar innan jag besökte Getaway men jag måste säga att de framförde en labil spelning. Även fast det inte är min typ utav musik och även fast jag inte kunde en enda textrad så framförde de en show och skapade en sån atmosfär så det var omöjligt att inte bli helt kär i bandet.

Dag 2 avslutades på ett otroligt härligt och manligt sätt..

Cause We Believe In The Power And The Might
And The Gods Who Made Metal Are With Us Tonight

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.