David Cronenberg har stigit tillbaka lite i “rampljuset” efter några år utav mindre filmer. Nu är han tillbaka med filmen Cosmopolis som bygger på den surrealistiska novellen med samma namn.

Cronenberg har varit mest känd att på ett skickligt sätt blanda extrem surrealism med klassiska thriller-element. Cosmopolis är annorlunda i den mån att den inte innehåller skrivmaskiner som parar sig, talande köttväggar eller för den delen armkanoner gjorda utav kött, absurda detaljer några av hans kändare filmer har blivit ihågkommna för.
Den följer istället en extremt egocentrisk miljardär som heter Eric Packer, som spelas utav Robert Pattinson.
Man får se allt ur Eric’s synvinkel, Som vanligt är det dock paranoia och psykisk instabilitet som således brukar hittas i Cronenberg’s filmer.

Något dock som har stört många världen runt är att denna film är extremt minimalistisk. I stil med filmen “The Limits of control” så är de lugna dialogerna många och långa och actionmomenten få. Så om ni har svårt för filmer med långsam handling så kommer ni nog inte gilla Cosmopolis. Det är dock inte mycket i filmen som förklaras speciellt väl, utan en stor behållning i filmen är att man får skapa sig en egen uppfattning om vad den egentligen betyder.
Efter att jag såg Cosmopolis så visste jag inte riktigt hur jag skulle tycka om den. Då filmen aldrig rakt ut berättar direkt vad den vill framföra så behövdes lite tid till att smälta den.

Jag gillade att se en film som tog ett annorlunda grepp i den mån om att symboliken inte var speciellt subtil. I mitt tycke så slängdes metaforerna och liknelserna runt likt svordomar i en valfri action-film. Jag uppskattade att Cosmopolis hade ett sånt annorlunda manus. Det kändes på gott och ont att manuset var en direkt adaptering utav boken, då dialogerna/monologerna bitvis blir lite väl utdragna. Det känns mer som en teater-pjäs än som en hollywood-film.

Något som inte kändes helt rätt var att vissa dialoger var väldigt utdragna. I en viss scen där det just var en lång monolog så var inte ens poängen att lyssna på det som sades, utan att snarare ta in det som hände runtomkring. Jag kände mig lite splittrad över vissa scener som var lite “in your face” med metaforerna.

Skådespelarna gjorde ett bra jobb och bästa rollen spelas helt klart utav Paul Giamatti. Filmen är otroligt vackert filmad och framför allt så tänker jag på den efter att jag har sett den, jag funderar lite på vad mer det är för detaljer/nyanser i filmen som jag har missat. Några utav mina favorit-filmer någonsin hade en effekt på mig att jag behövde se dessa ett par gånger innan jag kunde uppskatta dessa fullt ut. Vilket är egentligen essensen utav vad en betydelsefull film är för mig. Att jag minns den så lång tid efter jag har sett den. Och Cosmopolis lyckades faktist på mig att känna på det sättet.

Om ni har svårt för arthouse filmer eller för minimalism. blandat med surrealism så gillar ni antagligen inte heller Cosmopolis. Jag gillar dock filmen, på vilket sätt är jag osäker på. Men den fick mig att bry mig, karaktärerna var bara inte karaktärer utan jag var intresserad av att se var deras utveckling skulle leda till.

Andra åsikt (David):

Cosmopolis är en väldigt splittrad film. Väldigt många enastående aspekter övertäcks tyvärr av för stora brister för att den skall kunna fånga några högre betyg. På den positiva sidan har vi Robert Pattison/Eric Packer, en introvert och känslomässigt avstängd miljardär som under en enkel resa till frisören bryter ihop och börjar visa mer och mer mänskliga sidor. En enorm karaktärsutveckling som, iallafall jag, gillade väldigt mycket. Sedan är filmen överlag snygg. Snygga vinklar, snyggt foto, snygga skådespelare. På den negativa sidan har vi dialogen: Till synes charmig och genomtänkt faller den tyvärr platt på bioduken. Ofta känns det som om de två parterna som konverserar för två monologer i synkroniserat samspel, men utan att prata med varandra.

I slutändan känns det som om Cosmopolis försöker få mig att känna något, eller som om den försöker berätta något. Men när eftertexterna rullat känner jag ingenting. Jag får ingenting berättat. Det jag blir lämnad med är Eric Packers resa genom New York, vansinne och mänsklighet. Och det är Robert Pattisons skådespel som är filmens stora behållningspunkt.

(Davids betyg: 5/10)

Filmen har biopremiär den 7 september 2012.
Tack till Nonstop Entertainment för inbjudan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.