Jag älskar An0va. Daniel Davis, som är mannen bakom namnet An0va, är en soloartist som blandar chiptunes med progressiv rock. Han har skapat sig ett rykte bland chiptune-entusiaster då han med en otrolig träffsäkerhet lyckas skapa helt sinnesjuka (och sinnesjukt beroendeframkallande) låtar där det enda instrumentet är en eller två gameboy’s med mjukvaran Lsdj. Lsdj är helt enkelt ett program som gör att man kan programmera musik med Gameboy ljudchippet.
Jag har älskat An0va’s musik länge och såg verkligen fram emot hans nya skivsläpp Ego Depletion. Ett album där han skulle testa på nya stilgrepp och som skulle vara “mer av allt”.

Ord kan inte beskriva känslan som rann igenom min kropp när jag hörde Ego Depletion första gången, helt ärligt så visste jag inte ens själv hur jag skulle beskriva känslan. Jag lyssnade på skivan en gång till och en sorts bild av skivan började bildas i mitt huvud. Jag förstod att jag fick precis samma känsla som när jag hörde Daft Punk’s mästerliga Discovery. Precis som med Daft Punk’s epos ifrån 2001 så märkte jag att Ego Depletion inte är musik för mig: Det är en känsla, en tanke, ett minne. Det är inte toner och takter utan det är något som känns i hjärtat.
Det var någon som sade att musik ska kännas med hjärtat och många artister försöker skapa musik som skapar något mer än bara “tillfällig underhållning” men få lyckas. Ego Depletion skapar olika känslor hos mig beroende på hur jag mår. Om jag behöver bli peppad så peppar den mig, om jag behöver komma på bättre humör så gör den mig gladare.

maxresdefault

Det kan bero på att jag gillar instrumental musik, eller det faktum att jag älskar chiptunes. Min otroliga kärlek för progressiv musik spelar ju också in. Detta skapar en trekraft som passar precis in i den sorts musik som An0va skapar. Men om man ska analysera An0va som artist så måste man ta några saker i tankarna.
Han tar en genre som vi nördar har hört MYCKET ifrån (Chiptunes) och blandar det med en genre som just nu är i ett relativt stillastående skede(Progressiv rock/metal, där det just nu är få band som faktist står ut ifrån mängden) och så skapar han ett helt eget sound utav detta. An0va har spelat in flera av sina låtar med just “traditionella rockinstrument” och redan där hör man att han är en auteur. Hans musik står ut ifrån mängden oavsett om han skulle göra musik med Lsdj eller med en jazzorkester. Han är inte rädd för att skapa något eget istället för att gå på säkra spår och detaljrikedomen är häpnadsväckande. Då jag är besatt av rytmer och nyanser så är det vanligt för mig att analysera låtar och försöka lyssna efter diverse ljudspår i en låt för att förstå musiken på ett annat spår. Att analysera Ego Depletion ger mig gåshud, det är så många spår och nyanser som ensamma inte gör något men som helhet skapar en ljudmatta som måste vara svår att emulera.

An0va är enligt mig ett geni som på grund utav sina rötter i två genres som har få gemensamma fans ger honom alldeles för lite publicitet.

a0924346730_10

Ego Depletion är ett mästerverk som börjar med endorfin-festen anima och avslutas med den otroligt känslosamma titelspåret Ego Depletion som ger mig gåshud. Mycket utav gåshuden beror på att den är skriven på ett sätt som känns just som ett avslutningspår ur ett episkt NES-spel.
Sedan att en av mina absoluta favoritlåtar Flow är med gör det hela knappast sämmre. Bryggorna emellan låtarna är tagna ifrån en improviserad live-spelning som kallas för Id Suite där han tillsammans med Dino Lionetti, Joey Mariano, Aleister Williams, and Michael Amason för en kväll skapade improviserad musik som kombinerade varje artists genre. För de som är nyfikna på den spelningen så ingår den kompletta konserten i ljudform när man köper Ego Depletion.

Jag älskar den här skivan. Det har kommit mycket bra musik i år men inget har kunnat mäta sig emot detta. Min respekt för An0va är svår att mäta och jag blir aldrig så här imponerad av någon artist någonsin.

Gör era öron en tjänst och köp skivan nu via hans bandcamp. Den kostar futtiga fyra dollar.

[box size=”545″ style=”rounded” border=”1″ icon=””]
En perfekt platta som har skapats med så otroligt mycket kärlek och eftertanke. Det finns inte en enda låt på skivan som inte är 100% genomtänkt. Allt för ihop.
Den enda tummen när är att skivan inte har fått så mycket kärlek och publicitet som den borde ha fått

An0va’s tidigare skivor har haft vissa brister här och var men Ego Depletion är i mitt tycke en perfekt skiva.
[/box]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.