Jag älskade den första The Amazing Spider-Man filmen.
Original-trilogin med Tobey Maguire var helt ok och trilogin i sig hjälpte ju till att skapa den “Superhjälte-boom” som vi nu upplever med tonvis utav storskaliga superhjälte-filmer. Problemet med originaltrilogin är att den oftast följde källmaterialet, bara det att källmaterialet den gick efter var de “tidiga” nummer utav The Amazing Spider-Man-tidningen. Tobey kändes som en trött “nörd-stereotyp” utan någon större karisma. Kirsten Dunst som Mary-Jane var “en dam i nöd” vars enda syfte var att vara det “ouppnåeliga” som Peter Parker aldrig kunde nå.

Missförstå mig rätt. Den gamla trilogin som är regisserad utav Sam Raimi är filmer jag tycker om. Men de har aldrig gett något bestående intryck i min hjärna som rymmer “många filmer”. Om man är filmnörd så vill man ha en speciell upplevelse som känns annorlunda. Sam Raimi’s filmer med Spindelmannen kändes mer som en 70-80 tals matiné-kavalkad.
Den första och andra filmen tyckte jag om men sedan kom den ökända Spider-Man 3. Jag har sällan tyckt så illa om en film som jag tyckte om den. Inte för att den var en dålig film, utan mest för att den fullständigt sjabblade bort allt som hade kunnat vara rätt. Det är intressant med många “skurkar” i en superhjälte-rulle. Men dåligt manus bidrog till att alla skurkar i Spider-Man 3 kändes som tagna ur den gamla Batman-serien (Tänker den med Adam West).

Varför pratar jag så mycket om originalfilmerna? Jo: The Amazing Spider-Man 2 fick en nästan mytisk och giftig bild av vissa fans under produktionen. Mycket för att premissen delar många aspekter med Spider-Man 3. The Amazing Spider-Man 2 har flera skurkar, den tar vissa dramaturgiska grepp med källmaterialet som de tar större eller mindre friheter med. Och framförallt så ska Peter Parker (Andrew Garfield) få ett djup som karaktär. I Spider-Man 3 så gav de Peter Parker svart smink och lät honom vara lite sur och bitter filmen igenom.

Andrew Garfield å andra sidan förstår hur ungdomar fungerar. Inte nog med att de sena tonåren kan vara jobbiga nog som det är så får Peter Parker porträtteras som en ung kille som har två helt olika personligheter. Som Spider-Man så spelar Andrew Garfield en stöddig, skojfrisk (och framförallt) en Spider-Man som är underhållande att se på den vita duken. Trots att filmen heter The Amazing Spider-Man 2 så känns det som att regissören Marc Webb har tagit stora influenser ifrån serie-universumet: “Ultimate: Spider-Man. Det är alltså en karaktär som är väldigt trogen original-serien samtidigt som den tar karaktären och universumet till en modern miljö som känns trovärdig. När Andrew Garfield inte har “masken” på sig så spelar han en Peter Parker som är en emotionellt skadad individ. Inte nog med att han förlorade sina föräldrar utan att få några direkta svar på varför så förlorade han även sin Farbror, Ben i första filmen. Som om det inte vore nog så visade sig att hans relation med Gwen Stacy (som spelas utomordentligt bra av Emma Stone) är en relation byggd på en skör, skör, tråd. Då Gwen Stacy snabbt fick veta Spider-Man’s identitet så betyder ju detta att hon och hennes familj alltid kommer att leva i fara.
Detta utnyttjas mycket väl. Peter blir (bokstavligt talat) besökt av “spöken” och händelser ifrån första filmen som han inte kan handskas med. Man märker att han dagligen lever med stor ångest och skuld över att han har kontroll på livet som Spider-Man men totalt misslyckas att bibehålla kontrollen som Peter Parker. Han lever ur den bild som New York’s invånare har gett till den “nätslingrande” superhjälten.

Andrew Garfield

Kortfattat: Andrew Garfield lyckas tillsammans med ett bra manus och bra filmklippning porträttera en Peter/Spider-man som känns inte bara intressant utan även otroligt realistisk och mänsklig. När Tobey Maguire framstod som ett drygt äckel när han “skulle få emotionellt djup” så visar Andrew Garfield en person som helt enkelt inte kan hantera alla händelser som har hänt honom. Det är ett realistiskt och väldigt respektfullt sätt att visa hur det kan vara att må psykiskt illa.

Gwen Stacy är en karaktär som inte är ett hjälplöst våp utan hon har sina egna styrkor och svårigheter. Det är fantastiskt härligt att se hur hon försöker att hjälpa Peter genom hans ångest-attacker samtidigt som hon försöker förstå dem själv. Emma Stone’s Gwen Stacy var i första filmen en smart och självständig tonårs-tjej samtidigt som hon får visa att hon helt och hållet uppslukad av sin relation med Peter. Precis som i första filmen så är kemin emellan Andrew Garfield och Emma Stone helt elektrisk. Man tror verkligen på känslorna som deras två karaktärer ska ha för varandra. Allt känns trovärdigt utan att vara “in your face” och sliskigt för den delen.

Det alla har väntat på att få veta mer om: Fienderna.
Det är ingen spoiler att Jamie Foxx som Max Dillon, även kallad för Electro ska vara en stor fiende i filmen.
Electro är en karaktär som inte har åldrats väl i sin originalinkarnation. I den här filmen så får Electro ett utseende som påminner starkt om “Elektriska ålar”. Han får helt enkelt ett blått utseende. Och på bilder som har läckt under inspelningen så ser det rätt fånigt ut men post-produktion effekterna har gjort sitt jobb väl. Hans blåa hud är halv-transparent och man ser mycket väl hans ådror som bokstavligt talat pumpar elektricitet.

Rhino är helt enkelt en terrorist i en mecha-dräkt. Och det får karaktären att kännas fräsch och intressant.

Det finns ytterligare en stor fiende i filmen som jag inte tänker nämna. Mest för att det har hållits relativt gömt så tänker jag inte säga mer än att jag gillade den “skurkens” reinkarnation i den här filmen.

906429 - The Amazing Spider-Man 2

Supehjältefilmer får gärna vara lite “ostiga”. Men bara för att något ska ses med glimten i ögat så betyder inte det att det behöver vara “fånigt” för det. Marc Webb har fattat grejen. Han har skålen som han häller i en bekant story som blir lite extra kryddad på det rätta ställena för att det ska kännas som en bekant men ändå annorlunda textur. Släng i ett kryddmått bra skådespelarinsatser och blanda det med ett välskrivet manus. Släng i bara en nypa smör och ost. Rör om och häll i en sås beståendes utav bra specialeffekter så får du en gryta som smakar bra, oavsett om du gillar Spider-man, superhjältefilmer eller bara underhållande filmupplevelser i allmänhet.

För mig så är The Amazing Spider-Man 2 Spindelmannen’s svar på The Dark Knight. Det är inte en kommande Oscars-vinnare men en fantastisk film (som iallafall levde upp till mina höga förväntingar). När jag gick ifrån biosalongen så kände jag mig som en 12-årig grabb igen som stannade uppe hela nätterna för att läsa serietidningar.

906429 - The Amazing Spider-Man 2

Var vaksam i eftertexterna. Där kommer många ledtrådar av vad nästa film kommer att handla om.

[box size=”545″ style=”rounded” border=”1″ icon=””]
+ Välspelad, intressant och pro-aktiv story, bra manus som tar både karaktärerna och publiken på allvar, fantastiska effekter. Jamie Foxx som Electro kan bara beskrivas som: “INTENSIV”. Man får inte glömma de otroliga action-scenerna som har långa och utdragna klipp, vilket gör att 3d-effekten kommer till sin fulla potential (för att vara en konverterad 3d-film).
Även fast filmen i sig har bra tempo så hade jag önskat att den avslutande scenen hade fått vara några minuter längre. Då jag såg filmen i 3d så uppskattade jag att actionsekvenserna var långa och utdragna vilket gjorde det lättare för ögonen att se allt som hände. Tyvärr så är inledningsekvensen av filmen alldeles för “snabb och ryckig” vilket gjorde det jättesvårt att hänga med under de första tio minutrarna av filmen. Det är tråkigt att det inte finns någon post-credits scen (Iallafall fanns inte det på versionen jag fick se).

En fantastisk film som du måste se om du gillar superhjälte-filmer. Underhållande och inte tråkig för en sekund.
[/box]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.