Det här är nog garanterat den “smalaste” filmen som jag har sett på mycket länge.
Whiplash är en film skriven och regisserad av Damien Chazelle. En man som är relativt ny och okänd inom filmbranschen. Han har försökt att förverkliga Whiplash under många år, till ingen lycka. Då skapade han filmen först som en kortfilm som visades upp på filmfestivaler och fick snart finansiärer så att en fulllängdare skulle kunna bli möjlig. Ändå har den en budget på runt 3 miljoner USD. Vilket är något som räknas som otroligt litet i dagens filmbransch. Filmen har lyckligtvis fått igen pengarna med råge, speciellt efter att den tillslut kom till oss i Europa. Amerikaner har haft möjligheten att se filmen i snart ett års tid men äntligen så kom den till Sverige i början utav Februari detta år. Jag har hört mycket gott om den här filmen och har därför längtat länge efter att få en chans att se den.

Filmen kretsar runt Andrew Nieman (Miles Teller) som är en mycket skicklig trummis. Han har drömmen om att bli så bra som han bara kan bli och därför så kämpar han för att få komma in på Shaffer’s musikskola i New York. Han lyckas få en plats i skolan och filmen följer hans kamp i en skola full av ungdomar som gör vad som helst för att bli bäst. För även fast alla i skolan får chansen att kunna arbeta med musik så är det få som kan, eller klarar av att göra det.

Det är timtals med repetitioner varje dag och i skolan så har varje musiker en längtan av att få bli vald till klassen som leds av Terence Fletcher (J.K. Simmons). En man som tränar upp de musiker som räknas som skolans, och ett av stadens bästa band av färska musiker. Det är vida känt att DE som får bli upplärda i Fletcher’s klass har en väldigt stor chans att komma mycket långt efter examen.

Andrew blir redan sedd av Fletcher i filmens första scen. Fletcher kommer in i en replokal där Andrew tränar.
Man märker snabbt att Fletcher’s sätt att lära ut är “okonventionellt”. Effektivt, enligt vissa. Men ett väldigt exentriskt sätt. Den intensitet som J.K. Simmons ger karaktären är sinnesjuk. Trots att denna film klassas som ett drama så uppvisar J.K Simmons med sin tolkning av Terence Fletcher en sorts genialitet, spetsad med ett stort mått utav “Tough Love”. Att lära ut genom att pressa sina elever till bristningsgränsen. Något som mer än ofta balanserar på gränsen om vad som är moraliskt ok. Dessa scener är så otroligt välspelade. Men otroligt intensiva och i det närmaste obehagliga. Filmen har en 15-årsgräns i Sverige och dessa scener är något som verkligen bidrar till den åldersmärkningen.

Kort därefter så får Andrew chansen att visa vad han kan i Fletcher’s klass och man märker snabbt att Andrew har en typ utav elektricitet i sitt spelande som väcker Fletcher’s intresse. Filmen fokuserar på Andrew’s resa för att försöka överleva utbildningen och framförallt för att försöka överleva Fletcher’s “intensiva” läroteknik.

För att inte prata mer om filmens story så vill jag fokusera mer på allt annat (förutom det mästerliga skådespelandet). Sådana saker som filmens känsla för detaljer. Då jag är trummis sedan många år tillbaka, och just det faktum att jag lärde mig spela trummor genom “jazz-teknikaliteten” så måste jag säga att jag älskar filmens sätt att visa Andrew’s utveckling som trummor. Till en början så spelar han på ett väldigt hårt och rigid sätt. Något som passar till exempel, rock. Men knappast något som passar Jazz. Därför så fokuserar de tidigare scener där man få se han träna just på sådana saker som: att man får se hans ansträngda kroppspråk, hans armar som “flyger åt alla håll”(i brist på bättre analogi) och blodiga händer. Där senare scener fokuserar på hans fingerspel, sättet hur han förhåller sig till trummornas positionering, och det som i vissa musikertermer kallas för “flow”. Hur han börjar fokusera på att lära sig teknik, när filmen snabbt bevisar att han är en bra trummis men har mycket att lära när det gäller framförandet.

Musiken är helt fantastisk. Det är mestadels Jazz som spelas i filmen. Men det är även en hel del scener som ackompanjeras av ensamma trummor. Dessa trummor förstärker känslan i scenen. När de mer frustrerande repetitionscenerna visas så är det arytmiska trummor, ostämda instrument och ren dissonans. Detta bygger upp en sådan otroligt obehaglig stämning så känslan i dessa scener förhöjs avsevärt tack vare detta.

Jag älskar att den här filmen använder sig av ett grepp som man sällan ser.
Whiplash har få, om ens någon scen som innehåller onödigt berättande. Det finns ingen karaktär som kommer att förklara för dig exakt vad som har hänt huvudpersonerna innan filmens början, varför de är som de är. Och varför de agerar som de gör. Det finns ingen som kommer att förklara att under en av filmens mest intensiva trumscener så är det så otroligt mycket ångest just för att Andrew försöker lära sig Moeller’s teknik. En teknik (som av ren erfarenhet) är något av det svåraste man kan lära sig (och använda sig effektivt av) när man är en dedikerad trumspelare. Man får framförallt se mycket känslor framföras genom mimik och kroppsspråk snarare än onödiga dialoger.

Det känns som att jag kan prata hur länge som helst om Whiplash. Hur jag tycker att den är en hyllning till filmskapande och till musikskapande. Främst Jazzmusiken som har fått alldeles för lite uppmärksamhet i dagens “fastfood-culture” som vi lever i.

 

Jag älskar Whiplash. Den kom till Sverige i år men den har varit öppen för publik redan förra året. Därför skulle jag våga gå så långt så att jag anser att den inte bara är en av 2015 års bästa filmer utan garanterat en av de bästa (om inte den bästa) som kom ut 2014.

Om du älskar film, om du älskar musik, om du är musiker eller om du älskar trummor. Det räcker med att du vill se ett fantastiskt välspelat drama som varken fokuserar på död eller kärlek. Se då Whiplash.
Jag tänker se den igen, antagligen många gånger fler.
Det borde finnas fler guldkorn som Whiplash i denna öken som vi kallar för modern filmkultur.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.