on August 7, 2018“Blackgaze”. Denna otroligt luddiga, nya musikgenre där Black Metal blandas med Post-rock, eller tvärtom.
Jag kan tycka om att lyssna på Black Metal ibland men har otroligt svårt för vissa ljudval som nu är synonymt med genren. Skrikande gitarrer som bara brölar ut ljud i högfrekvensbandet, helt utan vare sig botten och knappt några mellanfrekvenser. För att inte tala om det alltsomoftast monotona sånguppbyggnaden och den ikoniska mixningen. Som oftast “ska låta” lo-fi och helt utan bas.
Som Post-rock fanatiker så är jag glad att den här nya trenden har svept in där band tar de bästa ifrån Black-genren och blandar det med betydligt komplexare melodier, uppbyggnader och framförallt så lägger de en stor vikt på mixen och mastringen.
Det största bandet i genren just nu måste väl ändå vara det amerikanska “Deafheaven”. De har givit ut fyra skivor, där de egentligen först vid den senaste releasen har vågat experimentera med soundet lite.
Några som däremot har tagit sounder Blackgaze och gjort det rätt på första försöket är de danska Møl. Som med sin debutskiva Jord har fullkomligt sprängt förväntningarna av vad jag (och många andra) har kunnat förvänta sig av den här typen utav musik.
För att börja med sången så är de flesta Blackgazeband kända för att sjunga rätt monotont, oavsett om de alternerar emellan growl eller rensång.
Kim i Møl kör mest väldigt ljusa skrik, men de är alltid så exakt placerade så man funderar på om det är “magi i studio” eller om det är att han är otroligt talangfull. Inte lyckats se dem spela live än men av de klipp jag har sett så är det råtalang som verkar vara svaret.
Om man tar Storm, som är inledningspåret som exempel så skriker han en otroligt vacker stämsång som på ett nästan eteriskt sätt synkar med både ton och oktaver som gitarrerna spelar. Det låter otroligt imponerande.
Basen och trummorna hjälper att alternera rytm och takter under hela skivan. De spelar om varandra och skapar en skön dynamik och håller allt levande och intressant.
Gitarrerna spelar sköna ljudmattor, taktfasta kompriff eller väldigt intressanta melodier. Och något jag verkligen avgudar är att det finns en viss ackordföljd som de väver nätt in i de flesta utav albumspåren. Lyssna på det instrumentella spåret Lambda så kommer du veta vilken melodislinga jag tänker på. Jag är otroligt svag för den typen utav konceptalbum där artisten vågar låta den röda tråden även gå genom melodin och inte bara sången. Då är resten utav bandet precis lika viktig i att bibehålla historieberättandet som sångaren. Magiskt. För att inte tala om att sången i sig visar verkligen vilket ordentligt jävla bra band det där är. Här är det ingen sönderdistad gura som spelar i två ackord i 250 bpm utan det är en musikaliskt utmanande låt. Den är organisk, växer och ändrar sig vid varje lyssning. Älskar det.
Skivan finns på Spotify men då bandet ändå är långt ifrån “household” i metalvärlden än så tycker jag att ni ska köpa skivan via deras Bandcamp.